Sorg

"Sorgen gör en inte till en trevligare person. Man kanske skulle vilja det. Att man förädlades av smärtan. Blev tjusigare. Godare. Så är det inte. Jag motbevisar den eventuella tesen varje dag, på varje sida.
Inte heller utomstående människor blir nödvändigtvis snällare och bättre. Det finns de som klarar det, visst. Och de som inte klarar det. Det finns de som plötsligt utan att man ens förväntade sig det, visar sig finnas där, stå pall och bära ens bördor när man inte orkar ta ett steg till själv. De som instinktivt vet vad man behöver höra, de som inte ryggar för det svarta, för det vidriga, för det monster man tillfälligtvis har förvandlats till. En ytlig vän visar sig plötsligt vara den enda som säger rätt sak när man vräker ur sig sina inre organ av elände.
Sen finns det de andra. De som slutar höra av sig. De som inte klarar av att tala om något som är på riktigt utan obekymrat kvittrar vidare snabbare och snabbare bara för att slippa lyssna på mellanrummen mellan orden.
Det finns inget vaccin mot sådan hjärtlöshet, mot sådan oförmåga.
Inga band är så nära att man kan vara säker."

Ur: Jag går bara ut en stund av Isobel Hadley-Kamptz

Sorg är ett ämne jag har en hel del erfarenhet av men trots det tror jag aldrig att jag själv hade kunnat beskriva det så bra som i texten ovan. Det är bland den finaste jag läst, och mest lärdomsrika. Jag hittar inte ett enda fel i texten, inte någonting som möjligtvis inte stämmer. Allting är så rätt och så sant.
Sorg har alltid varit något som är svårt att hantera, och speciellt för en utomstående som inte riktigt själv har suttit i samma situation. Vad gör man, och vad säger man? Jag tror det är en fråga som det inte finns något specifikt svar på. Men något jag är riktigt säker på, det är att man aldrig ska vända någon ryggen till när den är som svagast.
Det är viktigt att vi tar hand om våra medmänniskor och inte låter oss skrämmas av sorg.